Jag fick gå hem, utan byxor.

”Vissa typsnitt är inte till för att läsas” sa F alldeles nyss. Jag tycker som han i den frågan och nickade därför lätt när han yttrade sig, samtidigt som jag inom mig brast ut i ett inre vrålskratt när jag tänkte: ”Nej, och vissa människor är inte till för att vara chefer”. 

Ett av många tecken som tyder på att man kanske inte ska vara chef är när man tar alla tillfällen som ges för att göra livet surt för sina anställda. Som igår, när cheferna gömde mina byxor och jag tvingades vara byxlös vid mötet. Jag trodde inte det skulle bli värre än så igår, att dagen bara kunde bli bättre. Men som alltid krossades min tro och jag fick vedervärdigt inse att jag hade fel: JAG FICK GÅ HEM BYXLÖS!

Hela vägen hem, utan byxor, iförd de fulaste kalsongerna jag äger. Och trodde folk att jag hade shorts på mig? Nej, det syntes på alla blickar jag fick. Folk måste ha trott att jag var en galning, en idiot utan vett. Kanske är jag det också, en idiot. Jag menar, vem utsätter sig för det jag gör på jobbet varje dag? Vem som helst hade slutat för länge sen, men inte jag… Vad är det som håller mig kvar? Är jag en sadomachisist som dras till att bli plågad av chefernas piskor? Kanske. Jag måste ta reda på det…

Väl hemma fick jag äntligen ta på mig ett par byxor. Det brukar kännas skönt att ta av sig byxorna efter en lång arbetsdag, men nu var det tvärtom. Så skamsen som jag kände mig på vägen hem kunde jag inte med att gå byxlös hemma. När de tittade på mig på stan, i mina kalsonger, kände jag mig återigen som en kastrerad hankatt – fast nu ertappad sittandes på lådan, med skratt och fingrar pekade mot mig. Kommer jag återställas efter detta?

Jag hann dock inte vara hemma särskilt länge förrän det var dags att ge sig ut igen: Resumébar på Bliss – där hänger alla coola reklammänniskor som är något i Göteborg. F var där också, men det är en helt annan historia jag berättar om i nästa inlägg… 

Tvingad vara byxlös vid viktigt möte.

Det var vid morgonfikat det hände. G hade med sig överbliven tårta från en släktings födelsedag. Han sa att den var från igår, men om jag inte minns fel så var det tidigt i förra veckan som han snackade om något kalas. Den smakade härsket och marsipanen var svettig, men jag teg – och jag åt.

Jag hade precis ätit upp min första bit när chefen började gorma om att jag skulle ta en till. Innan jag hann säga nej sträckte han sig efter osthyveln (det vi använder som tårtspade) i en mycket hastig och våldsam rörelse. Tyvärr stod min nypåfyllda och rykande heta kaffekopp i vägen för G:s manöver. Kaffekoppen vältes omkull, och dess varma innehåll hamnade rakt på mitt högra lår. Av ren reflex ställde jag mig upp och skrek till, men cheferna satt där tysta och tittade på mig. Efter ett tag tog G till orda, mer nasalt än någonsin: Skärp dig nu, det var ju bara lite kaffe.

Jag sprang in på toaletten. Där tog jag av mig mina byxor för att skölja bort den stora kaffefläcken, jag hängde sedan upp dem för att torka – de var alldeles för blöta för att ha på sig. Det fick bli kalsongklädsel under förmiddagen. Visst fan skulle chefen och chefen håna mig för det, några hundra gånger, men vad skulle jag göra? Huvudsaken att byxorna hade torkat till 13.00, då en potentiell kund skulle komma till kontoret på möte.

Tiden gick, och snart var det lunch. Den tid på arbetsdygnet som är näst bäst efter 17.00 (då man får gå hem, vanligtvis). Men det var något som inte stämde, cheferna betedde sig underligt. De undvek mig. F klagade inte på min matlåda (jag hade korvstroganoff och han brukar alltid hävda att det inte är en stroganoff utan en gryta, för att jag inte har Dijonsenap och champinjoner i). Och G sa inget om att jag läste annan lektyr än branschlektyr till maten. 

Jag kunde inte sätta fingret på vad det var tills jag hade ätit upp maten och gick in på toaletten för att hämta mina byxor: DE VAR BORTA! Byxorna hängde inte längre där och cheferna nekade när jag frågade om de visste vart de var. Jag visste ju att de var skyldiga, men de ville inte erkänna. Som en yr höna letade jag överallt på kontoret, samtidigt som klockan började närma sig ett och kundmötet kom allt närmre. När klockan ringde på dörren, var byxorna fortfarande försvunna, och där stod jag i mina kalsonger – sekunder från ett viktigt möte.

”Fan Rille, du får ta mötet byxlöst” var F:s kommentar när han gick för att öppna dörren. Och så blev det, jag tog emot kunden och satt med i mötet utan byxor, iförd tröja, strumpor och mina allra fulaste kalsonger (reservkallingarna – så typiskt, har tvättid i morgon). 

Nu, i skrivande stund, är klockan 15:40. Det var nästan två timmar sen kunden gick, och jag har fortfarande inte hittat/fått tillbaks mina byxor… Förhoppningsvis får jag dem lagom till hemgång, om inte får jag vara glad för att det är varmt ute och hoppas på att folk tror att jag har shorts på mig. Spännande? Nej. Läskigt? Ja! 

OBS: Lägg märke till brännmärket på mitt lår på bilden nedan. Jag tvingades alltså inte bara vara byxlös vid mötet, utan jag blev också brännskadad på kuppen.

 

Jag lurade cheferna.

Idag när jag kom till kontoret var jag först på plats (något som börjar bli allt vanligare, jag tror cheferna håller på att slappa till sig). På mitt skrivbord låg en 20-lapp med ett meddelande på (i Comic Sans): ”Köp en en riktig braklunch till dig själv. Det förtjänar du. /Cheferna”. Braklunch? För 20 jävla kronor? Det räcker ju inte ens till en färdigportion Jägarbiff från Findus! Som tur var hade jag matlåda med mig idag, som jag dessutom fick ha ifred. Så jag stoppade tjugan i plånboken och vi får väl se vad jag köper för den (något riktigt onyttigt skulle jag tro). Jag tror också att det var meningen att jag skulle använda den här pengen i fredags, när jag sket i jobbet. Och hur vågade jag bara skita i det?

Jo, jag har äntligen börjat hitta kryphål i det system vi vanliga döda kallar ”arbetsvecka”. Som i fredags, båda cheferna var på plats i Stockholm, cirka 50 mil bort. Där kan de inte höra mig, inte se mig – och med ett hemligt vapen tar jag bort deras sista chans att hålla koll på mig: Centrex. 

Med Centrex eliminerar jag chefernas patetiska kontrollbehov med enbart några knapptryck. De kan ringa min eller deras egna kontorstelefon hur många gånger de vill för att se om jag är på plats, jag kommer svara och säga att jag sitter där och sliter. I själva verket sitter jag någon helt annanstans, kanske med en paraplydrink i handen på en solig terass någonstans på västkusten; och de är totalt ovetande och lurade. Vilken känsla. Det var också så jag gjorde i fredags, fast i stället för drink på en terass var det TV-spel och soffan hemma som var min riktiga status. Inte fel det heller. Så därav fick jag också långhelg, med ledig fredag. 

Men man ska aldrig ropa hej… Jag trodde att jag hade tänkt på allt, och det hade jag. Men man kan inte skydda sig från det oberäkneliga och spontana. När klockan slog 09.30 idag klev de båda cheferna in genom dörren. Direkt, pekandes med hela handen, konfronterade de mig tillsammans – en ren styrkedemonstration och snudd på mental avrättning. De frågade varför 20-lappen hade legat kvar på mitt skrivbord i helgen då de hade vart inne för att jobba, och att de minsann förstod att jag hade struntat i jobbet i fredags. En lögndetektor hade fått kortslutning av den våldsamma puls som dunkade inom mig när jag tog till orda: ”Jag var visst inne, men jag satt inte på min plats i fredags och såg inte er generösa överraskning. Jag satt i lekrummet det var så svalt och skönt där”.

Mitt svar var långt längre än så, och bit för bit fick jag redogöra för hela min fredag. Ange exakta klockslag för när jag kom in genom dörren, åt lunch, tog kaffe, gick hem etc. Jag målade upp en lögn som fick Michelangelos målning i det Sixtinska kapellet att blekna och tappa all sin storhet. Jag trodde aldrig att de skulle köpa det, men efter en halvtimmes redogörelse lades fallet ned, jag gick fri.

 

Här äter chefen upp min matlåda.

Klockan är i skrivande stund 15.00, och jag är hungrig som en varg. Jag skulle kunna äta en hel häst trots att det bara var två timmar sen lunch. Men det blir väl lätt så när man fått nöja sig med lite torr müsli och mjölk till lunch. Tråkigt, jag var ju helt säker på att dagens lunch skulle bestå av en ljuvlig Pasta Carbonara som jag rörde ihop med omsorg hemma igår, och som dessutom fick följa med mig till jobbet idag i en liten låda. Men det blir inte alltid som man tänk sig.

Redan vid tiotiden på förmiddagen började F jämra sig över sin tomma mage. Han påstod att den kurrade konstant och att han inte hade ätit sen lunch igår. Jag vet att han ljuger, för efter jobbet var han och den andra chefen på en rejäl pizzabuffé –  jag ”råkade” se kvitton från händelsen. Dessutom smusslade han undan en halväten, men dock så välfylld, baguette i morse när jag kom in på kontoret vid kvart i nio. Ändå satt han där vid sin plats, två timmar innan lunch, och var så orolig över sin hunger. Och till råga på allt hade han ”glömt” sin matlåda hemma (visst, den åt han nog upp i natt någon gång). 

Jag borde ha förstått allvaret i F:s hungriga klagosång och insett dess potentiella konsekvenser. Istället sänkte jag garden och lämnade dörren till skattkammaren vidöppen och obevakad – jag gick på toaletten. När jag sedan kom ut satt han där vid lunchbordet och smaskade i sig min himmelska Pasta Carbonara – som om ingenting hade hänt. När jag frågade honom vad han höll på med svarade han obekymrat: ”Jag var hungrig och det fanns ingen annan mat. Jag bjuder igen, jag lovar.”

Ett nervöst sammanbrott började växa inom mig men hejdades snabbt vid tanken på följderna: extrajobb ikväll och hela helgen och förmodligen en riktig jävla avhyvling. Så jag backade, likt en kastrerad hankatt för feg för att slåss för sin rätt och sin måltid. 

 

Cheferna överraskade mig.

Som jag har längtat! I ett halvår har jag haft den som min lilla våta dagdröm, och lika länge har jag i de få sofistikerade samtalen med chefen och chefen försökt flika in att jag behöver den: The Offix 99! Kontorsstolarnas Rolls-Royce,  dataryggarnas frälsare. Kort sagt, jag har länge suktat efter en ny arbetsstol för att förhindra framtida ryggproblem. Och idag blev min önskan verklighet. Nästan…

I morse när jag klev jag in genom dörren ljöd toner av Mange Scmhidt på kontoret. Vid köket stod chefen och chefen, F diskade och G torkade. De båda visslade med i Manges vissellåt, och det kunde bara betyda en sak: de var på riktigt gott humör! Jag var fem minuter tidig, men vågade ändå inte gå och hälsa på dem ifall de skulle brusa upp över något. 

Väl på min plats kom de lunkandes som två små pojkscouter med kakor till försäljning. Jag såg direkt att det var något, som om någon hade angripit deras ansikten utan pardon med belåtenhetens läppstift. Jag anade det värsta…

Men det kom aldrig någon utskällning. Det kom aldrig en order som sa gör si eller gör så. Det kom ingen sarkastisk kommentar. De kom istället helt oväntat för att göra mig glad. De sa att de hade en överraskning åt mig, att den stod inne i lekrummet och att jag borde skynda mig dit för att se vad det var. Jag skulle bli glad sa de.

Jag kostade på mig ett låtsasleende, fick ur mig ett tack och spelade något nyfiken. När jag några sekunder senare började röra mig mot lekrummet var det med misstänksamma steg. Jag var ju väl medveten om att de försökt lura mig tidigare. Hade gillrat en fälla i lekrummet? Skulle jag hissas upp i ett nät i taket så att de kunde skratta åt mig? Jag var inte säker, så jag gick försiktigt…

Väl inne i rummet blev jag glatt överraskad: INGEN FÄLLA ELLER TRICKS + att de verkligen hade en ”glad” överraskning åt mig. I lekrummet stod nämligen en kontorsstol med en liten splash på: ”Till världens bästa AD. /Cheferna”. Det var ingen Offix 99, min våta dagdröm, och inte heller någon annan ny och ergonomiskt korrekt kontorsstol. Istället stod där en gammal, utsliten, trist liten grå kontorsstol. 

Jag tittade på min present i några sekunder och kände hur tårarna började komma. Jag visste inte om det var glädjetårar för att cheferna hade ansträngt sig för att göra något fint åt mig, eller om det var sorgetårar för att de aldrig lyssnar på mina behov och ger mig det jag faktiskt skulle behöva. Men när jag hörde hur de närmade sig bakom mig höll jag starkt tillbaka tårarna, vände mig om och sa: ”Tack grabbar, det här är det finaste någon har gett mig.”

Så nöjda och belåtna som de var, kunde jag inget annat än spela riktigt glad över min present. De ansåg sig nog själva som världens bästa chefer i den stunden, kanske också världens bästa kompisar. Jag hade inte hjärta nog att ta det ifrån dem, även om jag så har all jävla rätt i världen att göra det…

 

 

Två minuter sen – utskälld av chefen.

Välkommen ombord! Här kommer du att trivas, ha riktigt kul och framförallt kommer du att utvecklas och nå höjder du trodde var onåbara. Här siktar vi alltid mot stjärnorna, och i värsta fall når vi trädtopparna, men nästan alltid når vi dit vi vill – så grattis, du har hoppat på the success express och vi åker i 350 km/h. Det är därför vi vill genomföra den här resan med dig, du är en grym kreatör och världens bästa kille. Vi kommer att bli ett riktigt tight team vi tre, och vi ska alltid vara där för dig; i vått som torrt. En för alla, alla för en. 

Jaha, och va fan hände med allt det? Allt smicker och alla lovord de snärjde mig med i början och som fick mig att tro att jag verkligen hade hamnat rätt. Himmelriket av alla arbetsplatser. Bingo! Öh, nej, det var en dröm, en nitlott. Eller kanske något ännu värre, en förfalskad nitlott. 

Idag tog jag mig ut och träffade några goda vänner på lunchen. Dels har jag inte sett dem på länge p g a extrajobb som jag fått göra hemifrån (G bad mig mig layouta 437 italienska receptkort som han har tagit fram åt sig själv, han har tydligen en fäbless för det italienska). Men sen kände jag också att jag behövde andas ren vårluft, vilket har kommit att bli smaken av frihet för mig.

Lunchen var mycket trevlig, men som ni alla vet går tiden fort när man har roligt (är ledig) men förbannat långsamt när man inte har kul (är på jobbet). Till min förskräckelse såg jag att klockan var fem i ett när jag satt där runt ett fikabord med en läsk i handen. Paniken slog mig, jag blev kall i kroppen och tänkte förtvivlat: ”Tänk om jag kommer tillbaks för sent från lunchen, då kanske de aldrig låter mig äta ute”. 

Jag svepte min läsk och sprang tillbaks till kontoret. Trafiken var med mig idag. Det blev grön gubbe precis när jag skulle till att korsa vägar, och där inget övergångsställe fanns stannade bilar för att låta mig passera. Och när jag väl var framme vid vår kontorsbyggnad var även hissen framkörd till entréplan. Det var som om jag hade kontrollen över allt och alla. Så jag åkte upp, alla åtta våningar, och smög in genom dörren.

Ingen chef syntes till. Jag pustade ut, hängde av mig jackan och smög försiktigt till min plats. Jag tittade snabbt åt klockan, 13:02. ”Yes, bara två minuter sen, de märker nog inget” tänkte jag och låtsades börja jobba. Det dröjde dock inte förrän jag hörde hur dörren till konferensrummet öppnades, och en av cheferna, F, kom ut. Han tog ett djupt andetag för att sedan släppa lös stormen.

Det var ingen lång predikan han höll, men det räckte. Som tur var lyckades jag filma delar av utskällningen, kameran stod så lägligt till bredvid datorn. Jag kunde bara inte hålla mig från att fånga utskällningen på film, och inte heller från att publicera den. För er som vill se den, var så goda:

Cheferna låter mig inte sova.

 

En mycket vis ung man svarade en gång på frågan om varför han gjorde musik: Jag gör det för att det är mycket billigare än att gå till en psykolog. Precis så skulle jag ha svarat, om någon frågade mig varför jag skriver denna blog. Jag måste få tala ut på något sätt, få ur mig allt det onda som planteras inom mig på vardagar mellan nio och fem av två riktiga ångestodlare.

Det är måndag. En dag då man ska känna sig utvilad och stark och förväntansfull inför veckan som ligger framför en. Som vanligt känner inte jag så, utan jag hyser mest oro och rädsla över vad som komma skall. Men detta är den värsta veckostarten på länge. 

Det är inget särskilt som inträffat på kontoret, inget cheferna sagt eller gjort. De är mest tysta idag, som vanligt på måndag förmiddagar. Det är istället mina drömmar som spökar, eller rättare sagt mardrömmar. Varje natt i helgen har jag drömt samma, långa och feberliknande dröm. Och varje natt har jag vaknat upp flera gånger om och legat sömnlös några timmar, för att sedan somna om igen och falla in i samma barnförbjudna skräckscenario. Så vad drömde jag?

Jag drömde att jag var fast i ett enda långt avsnitt av den klassiska serien Pantertanter. Jag hade bytt form till den äldsta, lilla söta men sarkastiska, tanten. Två av de andra tanterna hade fått sina huvuden utbytta mot chefens och chefens, fast nu hårt sminkade. Det var som om tiden hade stannat, för i oändlighet fick jag lyssna till käringchefernas tjat om väder, dammodet, matrecept och inte minst om gubbar och män. Till råga på allt var de salongsberusade på Sherry också. Själv satt jag bakbunden med munkavle i en fåtölj vid sidan om, oförmögen att ta mig ur situationen. Det var bara att lyssna, och lyssna, och lyssna…

Jag vet inte vad som händer med mig. Men när jag om nätterna får drömmar som denna, måste det vara ett tecken på att min jobbsituation är ohälsosam. Jag vet inte, men jag börjar misstänka det. 

 

 

Chefen försökte mata mig med mögligt korvbröd.

Så var det en ny dag, fredag – you got to love it. Två dagars ledighet väntar, och solen skiner i Göteborg. Det är nästan så att man blir religiös. 

Dagen på kontoret började bra. Ena chefen, G, sitter bakfull på sin plats orörlig och medgörlig som en tam, drogad apa när jag kommer in. Han bläddrar lite bland sina papper, kollar sin mail, men mer action än så blir det inte. Hans mun är konstant öppen, och jag tycker mig se en liten sträng dregel i mungipan. Den andra chefen, F, har med sig sin hund (som han för några dagar sedan bussade på mig). Och när han har hunden med sig brukar det betyda att han tagit bilen till jobbet, vilket i sin tur betyder att han får lov att hålla sig borta ifrån flaskan (det blir bara några öl – och han blir rätt snäll av öl). Sweet tänkte jag. En fredag utan bekymmer, utan påhopp, utan trubbel. 

Vid 10.00 var det dags för idémöte för en ny potentiell kund. G, den bakfulle, reste sig upp och beordrade oss alla in i rummet vi kallar ”lekrummet”. Väl där bad han både mig och den andre chefen, F, att ta på oss ögonbindlar – det var dags för blindtest; tydligen något som kunden ofta använder vid promotion av produkten. Det var så klart jag som stod först på tur för testet…

Nu när den svarta bindeln berövade mig på min syn, skärptes mina andra sinnen. Jag kunde höra hur chefen med sin skakiga bakishand slarvigt grävde i en plastpåse för att ta upp något. En iskall rysning svepte över min kropp och jag kunde känna hur chefen darrade av upphetsning. En förfärlig smak började ta form i min mun, smaken av förnedring och nu kom doften också, stanken. Min näsa nåddes av en lukt så obeskrivligt vidrig att inte ens Roskildefestivalens bajamajor tillsammans skulle ha en chans. Smaktestet närmade sig, men det gick inte, jag kunde inte stå ut…

Jag slängde av mig ögonbindeln och till min stora förskräckelse såg jag vad nyss vart 3 cm från att hamna i min mun: Ett mögligt jävla korvbröd som jag vet att chefen, G, har låtit mögla i en månad eller mer. Cheferna brast båda ut i ett skratt med skadeglatt än något annat jag någonsin hört. Jag, jag sprang ut ur rummet, in på toan, föll ner på knä och körde in fingrarna i min hals. Tanken på vad som hade kunnat hamna i min magsäck gjorde mig så illamående, att jag var tvungen… 

Vilken tur att mina sinnen var med mig idag, tänk om jag inte hade lyssnat på dem… Man må säga mycket om detta jobb, men det håller mig tränad, lyhörd, och får mig att alltid vara i beredskap när faran närmar sig.

 

Chefen förlöjligade mig offentligt.

17.00 – världens bästa klockslag. Då öppnas portarna från helvetet och frihetens värld uppenbarar sig, man får andas ren luft och tänka klart. Jag vet inte hur det kommer sig att de låter mig gå hem så tidigt. Kanske har de hemligheter för sig efter fem, planerar illdåd och kartlägger mina rutiner. Eller så lever det fortfarande en liten strimla av godhet inom dem, kanske låter de mig gå hem för att jag ska få träffa min son och faktiskt få leva utöver jobbet. Jag tror dock mest på det förstnämnda.

Igår i alla fall var vägen hem mycket konstig. Folk skrattade åt mig, pekade, spottade på mig och en hel del sparkade lite lätt på mig. Det är ju inte så här det ska vara när man äntligen får gå hem. Då är ju nästan arbetsplatsen ett roligare alternativ. Här ligger en hund begraven tänkte jag, och skyndade mig; slalomspringandes mellan krokben och skällsord.

Väl hemma såg jag vad problemet var: en rygglapp på vilken det stod ”Jag är en belastning för samhället. Sparka mig!”. Det förklarade ett och annat… Men vem satte dit lappen?

Någon timme senare slog det mig: Det var därför chefen var så vänlig och gav mig en kram innan jag gick hem. Med en fingerfärdighet och elegans som bara en psykopat till chef kan ha, fäste han lappen på mig vid vår farvälkram. Hur kunde jag vara så dum att tro att det faktiskt var en kärleksfull gest från en för en gångs skull tacksam arbetsgivare?

OBS: Bilden nedan är arrangerad, men lappen på ryggen är äkta. Märk väl att han använt Comic Sans – ett tecken på dålig smak.

Chefens homoerotiska låda.

Trots maffig lunch var inte min hunger stillad. Förvisso var magen mätt, men lusten att luska ut så mycket skit som möjligt om mina kära arbetsgivare hungrade fortfarande efter föda. Jag var tvungen att snoka…

I mitt sökande fann jag något värt mer än guld: en rosa låda, gömd djupt in i en bokhylla och skymd av pärmar och kartonger. Den rosa lådan luktade hemligheter, och mina ögon gnistrade av nyfikenhet. Jag tog fram lådan och öppnade den…

Lådan innehöll utklippta bilder på vältränade män iförda enbart ett par stjärtbyxor av olika modeller (tanga, string och boxer). Inte ens världens fetaste diamant har ett lika högt värde som dagens fynd… 

Jag har mina aningar om vilken av mina två chefer som ligger bakom skattgömman. Men av respekt för dennes fru (båda har fru, konstigt nog) vill jag inte tillkänna ge vem av dem det är. 

Nu måste jag bara finna ett sätt som jag kan använda detta emot dem, kan bli svårt… Men det går! Jag är dock glad och lättad över att lådan inte innehöll bilder på mig…