Tvingad vara Lucia, förnedrad inför kunder

I morgon är det Lucia, men då skolor och kontor oftast inte har öppet på lördagar firas det friskt redan idag runt om i landet. Så också på den här skitfirman, till min stora besvikelse…

En stor kund skulle komma till oss på lunchmöte, och för att fjäska för dem på bästa möjliga sätt kom chefen och chefen på att de skulle överaskas med ett Luciatåg. Ett Luciatåg utöver det vanliga snackades det om flera dagar innan. Vilka som skulle vara med i Luciatåget fick man aldrig veta. När man frågade fick man bara svaret ”Det är omhändertaget, oroa er inte”. Jag och webbkoordinatorn M diskuterade hej vilt om vilka som kunde tänkas komma för att ”Lussa” för oss, och vi kom fram till att det förmodligen skulle vara chefernas fruar eller nåt. 

En kvart innan mötet och kundernas ankomst hade ännu inga tänkbara Lucior och tärnor och stjärngossar och tomtar dykt upp på kontoret. Vi började bli oroliga, och frågade vart Luciatåget höll hus? ”De är redan här” blev svaret. Jag kollade på webbkoordinatorn M, han såg förskräckt ut, och det gjorde säkerligen jag också. Båda förstod vi att det var VI som skulle vara Luciatåget. 

”Här Rille, och här webbkoordinatorn M” sa de och räckte över en varsin vit overall till oss. Jag fick också en ljuskrona, och webbkoordinatorn M lite glitter. ”Se så, klä er. De kommer snart”.

Det var fan inget annat att göra än att göra sig i ordning. När all mundering var på skyfflade cheferna in oss i förrådet och sa ”När vi knackar tre gånger på dörren kommer ni ut och sjunger. Reportoaren är Lucialåten, Staffan var en stalledräng och O Helga Natt. Kör så det ryker”. Sen stängde de igen dörren, och där fick vi stå och invänta vår entré. I 45 minuter fick vi stå, besöket var sena, och sen skulle det pratas lite innan det var dags för oss.

Till slut hörde vi tre knackningar, och vi öppnade dörren och tog ton. Långsamt skred vi ut i köket där kunderna satt samlade. Och vi sjöng. Och det var falskt, och det var textbitar som föll bort, och det var hemskt. Så hemskt. Kunderna kunde knappt med att se på oss. De såg att vi led. Men de höll god min, och applåderade smått efter varje låt avslutades. G tystade dock applåderna och sa att det inte behövdes, istället var han snabb med att räkna in nästa låt. Där stod han, bredvid oss, och liksom dirigerade oss. Och låg, hånfullt. 

När låtarna var klara, fick vi sjunga Luciasången en gång till och vandra in i förrådet igen. De låste dörren bakom oss, så vi kunde inte komma ut. Och där inne satt vi, i mörkret, och väntade på att få komma ut. Vi blev sittande i två timmar. Långt efter att kunderna hade gått. G och F hade glömt bort att vi satt där sa de, och gav oss varsin pepparkaka för besväret. Inte så mycket som ett tack fick vi för vårt uppträdande. Fan ta dem!

Rille – Cheferna: 2-2