Nekad till XXL-burgare – för liten mun

Igår var det lunch utanför kontoret, alltså en chans att se ljuset utanför järnridån. Och lunchen skulle inmundigas på Burger King i sällskap med F och webbkoordinatorn M. Dock var F på stan redan innan lunch, han hade ”jobbat” med att handla julklappar till sin fru hela förmiddagen. Så vi kom överens om att F skulle ringa när han var klar och sen skulle vi möta upp honom utanför BK. 

11.47 ringer en upprörd F som undrar vart fan jag och webbkoordinatorn M håller hus. Enligt honom var vi två-tre minuter sena, och att resonera med en förbannad F är ju sällan en god idé. Han är ju snubben som aldrig har fel, alltid rätt – så det var bara att be om förlåtelse och skynda iväg (även om både jag och webbkoordinatorn M kan intyga att vi inte bestämt någon tid).

11.52 ringer en överdimensionerat arg Olsson och undrar vad fan det är som gör oss så långsamma. Från vårt kontor är det en cirka 15 minuters promenad till BK om man går med webbkoordinatorn M (p g a hans korta ben och hip-hophängande byxstil). F säger att han inte väntar längre än två minuter, sen skiter han i allt och drar hem. Jag böjer mig för hans önskan, som vanligt, och säger till webbkoordinatorn M att dra upp byxorna så att han kan springa. Och vi springer.

11.54 rundar vi hörnet vid 7-eleven vid korsningen Vasagatan-Avenyn och där står F,  som vimlar med blicken och ser allmänt uppgiven ut. Han säger inte hej utan går bara raka vägen in på BK och ställer sig i kö. Sekunder senare ansluter vi oss i samma kö, varpå han vänder sig om och säger: ”Ni bjuder på lökringar och chilly cheese”.

F kommer fram till kassan och beställer, sen kallar han fram mig för att ge honom cash till lökringar och chilly cheese. När han fått dem ber han mig gå. Han får sin mat och går och sätter sig vid ett bord, men när han går förbi oss på väg dit säger han ”Och kom inte och sätt er vid mig, jag är besviken på er”.

Efter F är det webbkoordinatorn M’s tur att beställa mat. Glad i hågen, och hungrig som aldrig förr efter springandet, beställer han det största på BK’s meny: Big King XXL. Kassörskan tittar noga på webbkordinatorn M, och ber honom att vänta. Hon går och viskar något till restaurangchefen som står vid en annan kassa, varpå de båda börjar granska honom. Snart tar restaurangchefen till orda: ”Tyvärr, men du har för liten mun för XXL:en, du kan få en Whopper med bacon och ost, men ingen XXL, tyvärr. Sådana är reglerna”. 

Med en tomhet i blicken accepterar webbkoordinatorn M BK’s regler utan strid. Och det är med tunga steg han tar emot sin mat och styr sina steg mot ett tomt bord. Sen är det min tur att beställa, och jag som också är hungrig beställer en Big King XXL, och det är inga problem. För jag har en stor mun. Jag får till och med en stor Cola helt gratis.

Jag betalar och tar emot min mat och sätter mig vid webbkoordinatorn M där han sitter och petar i sina pommes. Det är nästan så att hans lilla underläpp hänger ut som på ett ledset barn. Men jag, som är en långt större människa än cheferna, tar till orda ”Hörru, var inte ledsen. Du kan få några tuggor av min XXL om du vill”, varpå webbkoordinatorn M ler bredare än jag trodde var möjligt, för att vara han.

Vi äter upp maten, och tar god tid på oss. F slaffsade i sig maten på tre-fyra minuter och försvann från BK nästan innan vi hunnit börja äta. Men fan vad skönt det kändes att göra webbkoordinatorn M glad. Ser man på det strategiskt och taktiskt kan det hela vara av stor vikt, då det är viktigt att stärka moralen hos sina män.