Jag lovade att återkomma om händelserna på Resumébaren, och jag står vid mitt ord – till skillnad från en del andra människor.
Efter att jag äntligen fått på mig ett par byxor hemma, tog jag mig ner till Bliss, där Resumébaren hölls. Jag hade bestämt träff utanför med F. G skulle av någon anledning inte med. Kanske skämdes han för senast då han hävde i sig två öl och knappt kunde stå upp – jag fick släpa honom till kontoret där han övernattade på soffan.
Jag stod utanför Bliss vid avtalad tid, men F sken med sin frånvaro. Pinsamt tänkte jag, och smög mig in bakom ett hörn där jag hade uppsikt över platsen, men där ingen kunde se mig stå och vänta; det är inte mycket cred i den här branschen att vara den som väntar. Fem minuter. Tio minuter. Plötsligt hade jag väntat i en halvtimme, bakom mitt hörn, och ingen F hade dykte upp. ”Fuck this” tänkte jag. ”I’m going in solo” (jag brukar tänka på engelska ibland för att känna mig lite häftigare).
Vid entrén möttes jag av en sprallig branschtidningsguru. Han ville veta vad jag hette igen (trots att vi har setts många gånger, tydligen är jag svår att minnas), och jag uppgav mitt namn. ”Tyvärr, du är inte med på listan. Du får inte komma in” sa branschtidningsgurun, varpå jag hävdade att jag var från Miami och att vi skulle vara anmälda hit idag. Men han skakade kallt på huvudet, och jag kunde inte med några medel få in mig själv.
Precis när jag vänt mig om för att gå kände jag en svekfullt svettig hand på min axel. Jag vände mig om, och där stod F – full igen, vinglandes. Han frågade vart jag skulle, och jag förklarade läget. Då bad han om ursäkt, och påstod att han måste ha glömt anmäla mig. Jag skulle gått på det, om inte vår fotograf K dykt upp bakom honom – jag förstod direkt att han tagit med K istället för mig.
Sviken, och lite ledsen, började jag traska hemåt. Jag hann dock inte särskilt långt förrän mobilen ringde, det var F. Han sluddrade nåt om en tjänst, och att jag skulle få tillbaks byxorna om hjälpte honom. Han bad mig köpa en vinare och komma tillbaks till Bliss med den. Eftersom mina byxor är värdefulla för mig (Acnebyxor = dyrt i förhållande till min lön) gick jag med på det.
Jag trodde han skulle fixa in mig på stället, men fan heller. Istället fick jag langa över vinflaskan till chefen som hade supit upp alla drinkbiljetter (han tog alla själv, fotografen K fick ingen) och drickat på stället var för dyrt. Han tog upp en 50-lapp och gav mig den för vinet (förvånad att jag fick pengar för den), och sa sen att vi skulle ses nästa dag då jag också skulle få tillbaks mina byxor. Inte ett tack fick jag. Vad som hände senare på Resumébaren vet jag inte, men jag antar att han blev ännu fullare och gjorde bort både sig och firman inför någon vitktig person.
Dagen efter på jobbet var F tyst och lugn. Sa inte mycket. Han satt mest på sin plats och ”arbetade”, och ville inte bli störd. När jag frågade honom om byxorna skakade han bara på huvudet och hävdade att han inte visste någonting om vart min byxor var, och att han inte fört dem på tal dagen innan. Även G nekade till inblandningen i mina byxors försvinnande. Men jag tror jag vet vart dem är… De ligger i det hemliga förrådet dit ingen förutom cheferna har tillträde. Det har de även skrivit på en skylt och satt på dörren, i Comic Sans. Men istället för tillträde har de skrivit att ”Anställda äga ej inträde”, likaså tre utropstecken och mellanslag mellan sista ordet och utropstecknen. Och de ska vara copywriters… My ass!
