På kontoret kan varje ny dag vara ett nytt innbördeskrig.

 De börjar tappa greppet, jag är säker på det. Och därför vet jag också att jag håller dem i min hand, och jag kan få situationen precis vart jag vill. Minsta lilla ord skulle kunna bli rena rama skotten i Sarajevo, det skulle starta ett krig utan några som helst moraliska hedersförpliktelser. Tur för dem att jag är en schysst kille. Jag låter dem utföra vissa av mina arbetsuppgifter, så att de får känna sig extra duktiga. Innerst inne skrattar jag hånfullt åt dem, och tänker: ”stackars sate, du är verkligen nere på botten nu va”.Det började för några veckor sedan. För varje nytt ”nej” var ännu ett kliv mot vansinnet taget. Och nu är vi redan där, vansinnet har tagit över. Jag hade svårt att anpassa mig i början. Några smarta kommentarer fick bägaren att rinna över. Först var jag tvungen att skrämma och reta G med hjälp av ett varumärke han är livrädd för. Sedan kunde jag inte hålla mig från att håna F för att han trodde Ang Lee var en kvinna. Dessutom lät jag med flit chefen och chefen vänta fem minuter extra på ett bildmontage de ville ha snabbt. Jag fick smaka på min egen medicin. Jag ångrar mig, jag var för modig, för kaxig… Jag har lärt mig nu… Nästan…