Jag såg ljuset a.k.a. En cliffhanger – Del 1

Vilken vecka. Snacka om total urladdning inför “julledigheten”. Känns som jag sprungit tre marathon på raken och sen, slutligen vid mållinjen, fått en pistol mot tinningen med uppmaningen: spring ett till varv eller dö. Och jag sprang. Och det kostade mig nästan livet.

Mardrömmen började i tisdags. Surprisekungen G hade ordnat en hemlig aktivitet som vanligt (gemene g och sina gemene tillställningar). Ingen fick veta vad innan, bara plats och tid. Kl 08.00 skulle vi alla infinna oss på GLTK (Göteborgs Lawn TK) och ha med träningskläder. 1+1 blev tennis i mitt huvud, så klart. Den vita sporten. Så typiskt G. Jag var beredd på att vara bollkalle och givetvis måltavla för hårda smashbollar som råkat hamna i “fel” riktning. Och handdukssnärtar i duchen så klart. Jag önskar att det hade blivit så. Men det blev det inte. Jag fick uppleva något långt värre.

Kl 08.00 möts jag av en upprymd G i entrén. F är något sen, så vi inväntar honom. Webbkoordinatorn M sken med sin frånvaro. Som om han skulle komma i tid till något kl 08.00 – webbmänniskor liksom. I alla fall så sladdar F in på parkeringen utanför byggnaden. Han tutar frenetiskt åt två tioåringar som lastar ur sin tennisutrustning ur en förälders bil och får dem så klart ur vägen (F är en missbrukare av tutan). När han kliver ur bilen skriker han nåt om hur jävla dum man kan vara som blockerar en infart på det viset till tioåringarna som ser livrädda ut. Sen möter han upp med oss och suckar kraftigt och beklagar sig över morgontrafiken där det är han mot resten av världen, och alla andra är idioter. Han är ju kung över vägarna.

Efter F’s fem minuter långa utlägg om alla idioter i trafiken leder G in oss i lokalen. Slutligen når vi en stängd dörr som G öppnar. I rummet bakom dörren står en träningscykel, ett löpband och en massa tekniska prylar. Bland det första jag la märke till var en defibrillator – och jag tänkte genast: måtte jag inte få bekanta mig med den saken.

“Ja som ni säkert förstår är det konditionstest på schemat, och Rille du börjar.” G uppmanade mig att byta om, och när jag gick mot omklädningsrummet slog det mig att ingen av cheferna haft någon väska med sig. Alltså inga träningskläder. En rädsla växte inom mig och som ett räddhågset djur med intuitionen att döden stod för dörren började jag skaka medan jag bytte om. Skulle jag fly fältet eller ta striden. Jag tog striden, och det var med tunga steg jag gick mot testrummet.

“Cykel eller löpband” frågade testledaren mig. Jag hann inte svara förrän cheferna la orden “cykeln blir bra för Rille” i munnen på mig. Det var i och för sig vad jag hade svarat själv, men att jag just inte fick svara förgargade mig.

Testledaren kopplade på mig pulsmätaren och ställde några frågor om vikt och grejer. Jag vet inte vad jag svarade, jag hade andra tankar i huvudet. Slacker som jag är var jag orolig för att testresultaten skulle visa att jag hade kondition som en 60-åring. Plus att chefen och chefen cirkulerade kring mig likt gamar i väntan på bytets sista andetag.

Som ett startskott lät testledarens “Sätt igång, trampa” i mitt huvud. Det ekade inom mig, och jag var paralyserad, jag trampade inte. Till slut vaknade jag till liv av en bitch slap utdelad av G, och orden “trampa nu då för fan”. Och jag trampade, med enbart ett mål i sinnet: Överlevnad…

To be continued…

Min matlåda hamnade i vasken

Det började vid micron där jag var i full gång att värma min lunch. Så här i juletider har man det tjärvt med ekonomin, därför bestod min måltid av snabbnudlar (dock hade jag lyxat till det med att lägga i lite broccoli). Utan spis och platta får man hitta andra sätt att få sina nudlar varma, därför fick jag lov att köra dem i micron. Jag hade kunnat värma upp vatten i vattenkokaren och sen hällt upp det i en skål med nudlarna. Men nu hade G värmt några wienerkorvar i den igen, och då vet man att vattnet smakar korv i minst tre dagar. Den minan går jag inte på igen…

I vilket fall som helst så hade jag just satt in mina nudlar i micron. Eftersom de skulle stå där i några minuter passade jag på att smyga in på toaletten. Och självklart skulle jag inte ha vänt min mat ryggen till…

Inne på toaletten hör jag nämligen ett skrik från köket, och därtill ett jävla slammer. Jag skyndar mig med mitt privata bestyr, spolar, tvättar händerna och rusar ut för att se vad som händer. Där står F vid micron och skakar på huvudet. “Ett jävla sätt att lägga beslag på micron så där länge.” Jag tittar mot micron, och det var inte min mat som stod på värmning… “Titta i vasken så hittar du din mat, idiot”. Och mycket riktigt, fanskapet har tagit ut min mat ur micron och vickat ur allt i vasken. Bara för att han inte orkade vänta på sin tur.

“Vart ska du” frågade han när jag satte på mig jackan för att gå ner och köpa ny mat. När jag berättade vart jag skulle suckade han och beordrade mig att ta av mig jackan igen och sätta mig till bords. Och jag satte mig. “Det är inget fel på den där maten” sa han och reste sig från bordet. Det dröjde inte länge innan han var tillbaks igen. Han serverade mig en tallrik sunknudlar. Här och där i min måltid låg det russin och mandlar, som legat i diskhon sen Luciafirandet i fredags. Men det var bara att äta – för äta bör man, annars dör man.

Jag vet inte varför F var så lättretlig just idag. Kanske beror det på att webbkoordinatorn M inte vart på plats idag. Jävla webbkoordinator, vart är han när man behöver honom?

Rille – Cheferna: 2-3

Tvingad vara Lucia, förnedrad inför kunder

I morgon är det Lucia, men då skolor och kontor oftast inte har öppet på lördagar firas det friskt redan idag runt om i landet. Så också på den här skitfirman, till min stora besvikelse…

En stor kund skulle komma till oss på lunchmöte, och för att fjäska för dem på bästa möjliga sätt kom chefen och chefen på att de skulle överaskas med ett Luciatåg. Ett Luciatåg utöver det vanliga snackades det om flera dagar innan. Vilka som skulle vara med i Luciatåget fick man aldrig veta. När man frågade fick man bara svaret “Det är omhändertaget, oroa er inte”. Jag och webbkoordinatorn M diskuterade hej vilt om vilka som kunde tänkas komma för att “Lussa” för oss, och vi kom fram till att det förmodligen skulle vara chefernas fruar eller nåt. 

En kvart innan mötet och kundernas ankomst hade ännu inga tänkbara Lucior och tärnor och stjärngossar och tomtar dykt upp på kontoret. Vi började bli oroliga, och frågade vart Luciatåget höll hus? “De är redan här” blev svaret. Jag kollade på webbkoordinatorn M, han såg förskräckt ut, och det gjorde säkerligen jag också. Båda förstod vi att det var VI som skulle vara Luciatåget. 

“Här Rille, och här webbkoordinatorn M” sa de och räckte över en varsin vit overall till oss. Jag fick också en ljuskrona, och webbkoordinatorn M lite glitter. “Se så, klä er. De kommer snart”.

Det var fan inget annat att göra än att göra sig i ordning. När all mundering var på skyfflade cheferna in oss i förrådet och sa “När vi knackar tre gånger på dörren kommer ni ut och sjunger. Reportoaren är Lucialåten, Staffan var en stalledräng och O Helga Natt. Kör så det ryker”. Sen stängde de igen dörren, och där fick vi stå och invänta vår entré. I 45 minuter fick vi stå, besöket var sena, och sen skulle det pratas lite innan det var dags för oss.

Till slut hörde vi tre knackningar, och vi öppnade dörren och tog ton. Långsamt skred vi ut i köket där kunderna satt samlade. Och vi sjöng. Och det var falskt, och det var textbitar som föll bort, och det var hemskt. Så hemskt. Kunderna kunde knappt med att se på oss. De såg att vi led. Men de höll god min, och applåderade smått efter varje låt avslutades. G tystade dock applåderna och sa att det inte behövdes, istället var han snabb med att räkna in nästa låt. Där stod han, bredvid oss, och liksom dirigerade oss. Och låg, hånfullt. 

När låtarna var klara, fick vi sjunga Luciasången en gång till och vandra in i förrådet igen. De låste dörren bakom oss, så vi kunde inte komma ut. Och där inne satt vi, i mörkret, och väntade på att få komma ut. Vi blev sittande i två timmar. Långt efter att kunderna hade gått. G och F hade glömt bort att vi satt där sa de, och gav oss varsin pepparkaka för besväret. Inte så mycket som ett tack fick vi för vårt uppträdande. Fan ta dem!

Rille – Cheferna: 2-2

Nekad till XXL-burgare – för liten mun

Igår var det lunch utanför kontoret, alltså en chans att se ljuset utanför järnridån. Och lunchen skulle inmundigas på Burger King i sällskap med F och webbkoordinatorn M. Dock var F på stan redan innan lunch, han hade “jobbat” med att handla julklappar till sin fru hela förmiddagen. Så vi kom överens om att F skulle ringa när han var klar och sen skulle vi möta upp honom utanför BK. 

11.47 ringer en upprörd F som undrar vart fan jag och webbkoordinatorn M håller hus. Enligt honom var vi två-tre minuter sena, och att resonera med en förbannad F är ju sällan en god idé. Han är ju snubben som aldrig har fel, alltid rätt – så det var bara att be om förlåtelse och skynda iväg (även om både jag och webbkoordinatorn M kan intyga att vi inte bestämt någon tid).

11.52 ringer en överdimensionerat arg Olsson och undrar vad fan det är som gör oss så långsamma. Från vårt kontor är det en cirka 15 minuters promenad till BK om man går med webbkoordinatorn M (p g a hans korta ben och hip-hophängande byxstil). F säger att han inte väntar längre än två minuter, sen skiter han i allt och drar hem. Jag böjer mig för hans önskan, som vanligt, och säger till webbkoordinatorn M att dra upp byxorna så att han kan springa. Och vi springer.

11.54 rundar vi hörnet vid 7-eleven vid korsningen Vasagatan-Avenyn och där står F,  som vimlar med blicken och ser allmänt uppgiven ut. Han säger inte hej utan går bara raka vägen in på BK och ställer sig i kö. Sekunder senare ansluter vi oss i samma kö, varpå han vänder sig om och säger: “Ni bjuder på lökringar och chilly cheese”.

F kommer fram till kassan och beställer, sen kallar han fram mig för att ge honom cash till lökringar och chilly cheese. När han fått dem ber han mig gå. Han får sin mat och går och sätter sig vid ett bord, men när han går förbi oss på väg dit säger han “Och kom inte och sätt er vid mig, jag är besviken på er”.

Efter F är det webbkoordinatorn M’s tur att beställa mat. Glad i hågen, och hungrig som aldrig förr efter springandet, beställer han det största på BK’s meny: Big King XXL. Kassörskan tittar noga på webbkordinatorn M, och ber honom att vänta. Hon går och viskar något till restaurangchefen som står vid en annan kassa, varpå de båda börjar granska honom. Snart tar restaurangchefen till orda: “Tyvärr, men du har för liten mun för XXL:en, du kan få en Whopper med bacon och ost, men ingen XXL, tyvärr. Sådana är reglerna”. 

Med en tomhet i blicken accepterar webbkoordinatorn M BK’s regler utan strid. Och det är med tunga steg han tar emot sin mat och styr sina steg mot ett tomt bord. Sen är det min tur att beställa, och jag som också är hungrig beställer en Big King XXL, och det är inga problem. För jag har en stor mun. Jag får till och med en stor Cola helt gratis.

Jag betalar och tar emot min mat och sätter mig vid webbkoordinatorn M där han sitter och petar i sina pommes. Det är nästan så att hans lilla underläpp hänger ut som på ett ledset barn. Men jag, som är en långt större människa än cheferna, tar till orda “Hörru, var inte ledsen. Du kan få några tuggor av min XXL om du vill”, varpå webbkoordinatorn M ler bredare än jag trodde var möjligt, för att vara han.

Vi äter upp maten, och tar god tid på oss. F slaffsade i sig maten på tre-fyra minuter och försvann från BK nästan innan vi hunnit börja äta. Men fan vad skönt det kändes att göra webbkoordinatorn M glad. Ser man på det strategiskt och taktiskt kan det hela vara av stor vikt, då det är viktigt att stärka moralen hos sina män.

Filmkvällen från helvetet

Igår kväll var det “Inspirerande Filmkväll” igen. Ett påhitt från chefen och chefen som ska få oss andra att förstå varifrån deras “överkreativa hjärnor” hämtar sin inspiration ifrån. För mig är det snarare ytterligare en sjuk anledning till att hålla oss anställda kvar på kontoret.

Igår lät de lät de dock mig ta med en film för första gången – “Dålig Uppfostran” blev det, av Pedro Almodóvar. Hade inte en tanke på hur mitt filmval skulle komma att förstöra hela kvällen…

Vi samlades kring G’s MacBook med 13″ skärm alla fem (japp, webbkoordinatorn M och praktikanten också). Cheferna satt längst fram som vanligt på sina kontorsstolar, vi andra fick stå bakom och trängas. Och som alltid satte vi i filmen utan att någon fick se omslag eller veta något om filmen.

Filmen börjar… När första repliken fälls (spansk replik, spansk film) brister F ut: “Men för i HELVETE Rille, en film på något annat språk än svenska eller engelska. Skärp dig, det går ju fan inte att kolla på”. Tio minuter av filmen gick åt till hans jävla gnäll om hur smal filmsörja borde förbjudas, och att film ska göras på svenska eller engelska annars är det skit; inget att ha! Han lugnades dock ner av G till slut, som lovade honom att förklara vad som hände och sades i filmen – så att han skulle förstå. F godtog det, men var fortfarande sur, och de där arga och höjda jävla ögonbrynen vägrade lägga sig.

En bit in i filmen börjar allt det där enligt dem “sexuellt abnorma” med transvistiter och homosexuella. Då blev det för mycket för F, som blev förbannat röd av ilska i ansiktet: “Vilket jävla trams, skit in och skit ut”, varpå han lämnade bordet rullades på sin kontorsstol till sin skitblogg.

G satt dock kvar, och fnittrade som aldrig förr. Grova mansskämt kom ur munnen på honom, och upphörde inte heller, snarare tilltog de. Snart satt han där och kunde inte sluta fnittra till allt “bögeri” som försegick på skärmen. Hans beteende liknade en nervös liten pojke som försöker skratta bort något som egentligen intresserar honom, och väcker känslor till liv. Hemliga, dolda känslor. Men jag vet inte. Det var absurt.

Plötsligt i G’s fnitterattack slogs MacBookens skärm ihop. Det var F, han hade fått nog. “Jävla boy scoutbeteende. Nu tittar vi på min film”. Så klart hade han med en backup, ifall min film skulle visa sig vara skit i deras ögon. Och om man ser det så, så var ju min film helt fel. 

Filmen han drog fram var Änglagård – Andra sommaren, och motiveringen till hans filmval var “Rikard Wolf är så jävla cool i den här”. Det var bara att tiga, hålla tyst och se. Ingen av oss andra sa något, förstummade av situationen innan kanske. 

Rille – Cheferna: 2-1

Detaljerna blir ditt fall, skitolsson!

I fredags kom dem, våra nya T-shirts. Inte konstigt att chefen och chefen beslöt sig för att ta fram mer firmabrandade kläder. De förra vi tog fram är rätt gamla nu, och slitna. Och eftersom de är de enda kläderna cheferna äger har också de själva börjat se riktig schabbiga ut. Som luffare stryker de omkring på möten och branschtillställningar i sina tunna och håldrabbade tröjor (F är den första och enda människa jag sett som har ett slitagehål på en T-shirt precis vid naveln, p g a navelluddsgrejen). Jag, och många med mig, tycker redan att de ser lite tveksamma ut i kläder som är hela och rena. Så nu, med trasiga paltor, ser de ännu värre ut. Och jag tror vi förlorar kunder på det också. Jag har minsann sett folks minder som kommer in på kontoret och får syn på dem. Undrar om de själva ser…

I alla fall, i fredags kom de ny t-shirtarna. Ett plagg i mängden av nya kläder vi tagit fram. Det är bara det att jag, i egenskap av originalare för trycket, ställde till med ett ytterst minimalt prank, men dock så stort för den som ser till detaljer. 

Inbakat i själva trycket klämde jag in ett “Olsson är skit” på några av hans T-shirts. Och varför skrev jag det? Jo, det är ju så F heter i efternamn. Men F har inget sett. Inte heller G. De må vara små små människor, men de lägger minsann inte märke till små små detaljer. För det syns knappt, och man måste verkligen ha ögonen med sig för att se det. Jag tror knappast att de kommer se det, men andra lär göra det. Jag hoppas det…

Vi får också se om G får sig en törn på några andra av de nya plagg vi håller på att ta fram. Ha ha ha (Evil laugh).

Rille – Cheferna: 2-0

gemene g – fuck you!

Det är kris på kontoret – visitkortskris. Tydligen har de faktiskt jobbat, chefen och chefen, och gjort av med alla. Inte fan vet jag om de har gett dem till potentiella kunder som de ska, eller om de på fyllan har drällt omkring med dem på mingel (som för övrigt är anledningen till att de jobbar med reklam, är jag övertygad om). Sak samma, deras visitkort är slut (av de tio som de snällt tryckte upp till mig är alla kvar tack vare att jag aldrig får följa med på möten). Kort sagt: Nya visitkort ska göras och tryckas.

Nu kan tyckas att den grafiska formgivaren/AD:n på en byrå, d v s Rille i egen hög person, borde få göra arten för visitkorten. Men det tyckte inte chefen och chefen. Eftersom de är chefer, menar de, ska de ha sina ärelystna flottfingrar med i allt. F sket lite i hur visitkorten skulle se ut, för när vi förde dem på tal satt han med sin patetiska blogg (som bara är en liten droppe i reklambloggshavet) och ville inte bli störd. Han la över ansvaret på G, som var desto mer angelägen om visitkorten.

G hade en tanke. Han hade suttit i några veckor sa han och planerat något stort för visitkorten, något som helt skulle bli revolutionerande inom företagets grafiska uttryck. Och, han hade skissat, eller som han uttryckte det “originalen är i princip redo för tryck”. 

Det var bara det att:
1 – Baksidan var för jävla ful. Fanskapet använde sig av en båt, så klart, han är ju båtintresserad. Och alla andra element såg också för jävliga ut. Såg direkt att han lärt sig använda gradients, vilket jag blev smått imponerad över – att den datorvärdelöse idioten lärt sig nåt sånt. Måste ha gått en kurs, i smyg.
2 – Typografin var en katastrof. Allt var satt i gemena bokstäver, inklusive namn. Jag frågade honom varför, och hade han svarat att det var vårt nya koncept, vår nya grej – ja, då hade jag kanske ursäktat honom. Men det var inte hans svar, utan hans svar var “gemena bokstäver är mitt signum, och det är viktigt att firman andas det jag står för”.

Helvete. Jag kunde inte, jag kunde inte använda detta, jag kunde inte skicka det till tryck. Så jag tog saken i egna händer, och tog fram andra visitkort och sket totalt i allt han hade gjort. När jag drog korten till tryck sa jag att jag använt hans filer, men i själva verket skickade jag mina.

gemene g, denna lilla lilla människa, lär få sig en chock när visitkorten kommer nästa vecka. Och jag, har vunnit en liten, men dock min första, strid i detta krig. 

Rille – Cheferna: 1-0

OBS: På bilden nedan är det översta visitkortet G’s förslag, det nedre mitt. Framsidan har jag inte tagit med p g a integritetsskäl.

To all employees: Fear no more!

Jag är tillbaks. Och jag är ledsen. Jag har svikit er. Jag har inte delat med mig av mitt lidande, min kamp, min misär. Jag har varit en dålig hjälte, och betett mig som Stålmannen i “Stålmannen går på en krypto-nit”. Men det ska bli ändring på det nu. It’s The return of Rille – och rejält också.

Vad har hänt? En hel del sen sist. Då var det 30 april. Många månader sen, men desto fler mörka stunder. Jag tänker inte redogöra för dem nu, det som har varit har varit. Nu ser vi framåt.

Läget: Firman har expanderat. Jag är inte ensam om att vara anställd. Vi har nyligen anställt en webbkoordinator, “M”. Under cirka en månads tid har han jobbat hos oss, och jag är nästan helt hundra på att han är på min sida. Jag är nämligen lite boss över honom nu. Men misstolka inte det, jag må kallas “mellanchef” på kontoret, men i hjärtat är och förblir jag anställd. Min plan är att smidigt utnyttja min mellanchefsposition så att jag får situationen dit den vill. Tyvärr kommer det att gå ut över M ibland. Men han är informerad om det, typ. Jag måste unyttja hans kunskap och tjänster för att få ett grepp om dem, cheferna – F och G. För det är min plan, mitt mål, mitt uppdrag – att få dem på fall, och låta dem sona för allt vad de gjort mot mig. Men det kommer bli en långdragen och vidrig process, och mina skådespelarinsatser kommer säkerligen att sättas på prov. De ska få köra med mig precis som de brukar, men ärligt talat så har det lugnat ner sig något då det finns fler brickor med i spelet nu, och då menar jag inte bara webbkoordinatorn. 

Nix. Nu finns det även en femte man: praktikanten. Praktikanten är här på eget initiativ, han är egentligen regissör men vill vara med oss och kolla läget i reklambranschen. Jag tycker synd om honom, samtidigt som jag tackar gudarna för hans ankomst. Han träder in mitt i ett kritiskt skede: mobiliseringen. Ett krig stundar, och han har ingen aning. Jag ser min chans att få ett övertag, att få med honom på min sida och därmed ha majoritet, tre mot två. Men det krävs mycket jobb. Och hittills ser det ut som om han bondat med F mest. Men striden om praktikantens gunst har bara börjat. Den som lever får se.

Jag har många planer som kommer ge mig mindre vinster. I morgon vinner jag min första strid, och ni ska bli de första att få läsa om det.

Herre jävlar vad skönt det är att vara tillbaks. Starkare än någonsin, med ett mål som jag SKA nå, men utan ert stöd kan mina ansträngningar vara förgäves – så jag räknar med er. Anställda, upp till kamp.

Chefen sköt raket på kontoret.

I morgon är det första maj, demonstrationens dag. Finns det något demonstrationståg som direkt riktar sig mot mina chefer? Jag tror inte det, men det skulle nog å andra sidan inte vara svårt att samla ihop ett hundratal som gladeligen skulle ansluta till samlingen. Gamla praktikanter och anställda, kunder från förr och förmodligen en del av deras vänner. Synd att jag ska till Stockholm, annars hade jag styrt upp en demonstration: “Ner med G och  F – Krossa chefernas terrorvälde”. 

Idag när jag kom till kontoret började cirkusen direkt. G hade med sig några överblivna raketer från nyårsafton och skulle dagen till ära smälla av dem sa han. “Det är ju Valborg, måste ju firas”. Det märktes inte på honom, men de fem tomma roséflaskorna på köksbordet skvallrade om att någon hade tagit sig en blöt frukost i morse. F var också närvarande, men bara kroppsligen. Han låg på soffan i lekrummet och sov. 

G sprang omkring med sina raketer i handen och letade efter “eldon” som han uttryckte det. Han hittade några tändstickor i en låda och brast ut “Nu ska det jädrar i mig bli smälla av”. Han placerade en av raketerna i en blomkruka och började med sina fumliga fyllehänder att gräva efter en tändsticka i asken. “Ska han köra fyrverkeri här, inomhus?” tänkte jag, och förstod att vad som helst kunde hända.

Till slut fick G fyr på en tändsticka, efter tjugo försök. Jag kastade mig ner på golvet och tog skydd under mitt skrivbord. Jag hörde hur stubinen brann och att G sprang till andra sidan av rummet för att också ta skydd. Raketen for snart iväg, snabbt och med ett ilsket tjut. Det rasslade till i köket, och en sekund senare hördes ett kras i andra änden av rummet. Raketen for omkring överallt och jag insåg snart att mitt skydd under skrivbordet inte var något skydd. Det var bara att hoppas på att inte bli träffad.

BANG! En högljud smäll ekade över hela kontoret för att sedan övergå till total tystnad. Jag levde, jag var inte träffad, men vad hände? Var G träffad? F? Nej, snart flaxade G omkring skrikandes: “Fan va ballt! Titta!”. Jag tittade upp och såg ett hål i väggen som orsakats av raketen och som G stolt pekade på. Då kom F ut ur lekrummet. Smällen måste ha väckt honom till liv igen. Han var arg. “Va fan gör ni!? IDIOTER! Ni vet ju att jag har tinnitus!”. Sen gick han och har inte kommit tillbaks än det var fem timmar sen.

G, som blev rädd för F:s utbrott, satte sig ner vid sitt skrivbord och började jobba. Hans upphetsning var som bortblåst. Han blev samma gamla tråk-G igen. “Du kan väl laga väggen i alla fall om du inte har något bättre för dig” var det sista han sa till mig. Vi har inte pratat mer idag.

Jag har lyckats få bort all smuts på väggen som raketen lämnade efter sig. Men hålet blir en värre utmaning. Måste ju dessutom måla dit detaljerna på firmavapnet som gått förlorade. Det blir nog ingen halvdag idag… 

 

Jag fick langa vin till chefen.

Jag lovade att återkomma om händelserna på Resumébaren, och jag står vid mitt ord – till skillnad från en del andra människor. 

Efter att jag äntligen fått på mig ett par byxor hemma, tog jag mig ner till Bliss, där Resumébaren hölls. Jag hade bestämt träff utanför med F. G skulle av någon anledning inte med. Kanske skämdes han för senast då han hävde i sig två öl och knappt kunde stå upp – jag fick släpa honom till kontoret där han övernattade på soffan. 

Jag stod utanför Bliss vid avtalad tid, men F sken med sin frånvaro. Pinsamt tänkte jag, och smög mig in bakom ett hörn där jag hade uppsikt över platsen, men där ingen kunde se mig stå och vänta; det är inte mycket cred i den här branschen att vara den som väntar. Fem minuter. Tio minuter. Plötsligt hade jag väntat i en halvtimme, bakom mitt hörn, och ingen F hade dykte upp. “Fuck this” tänkte jag. “I’m going in solo” (jag brukar tänka på engelska ibland för att känna mig lite häftigare). 

Vid entrén möttes jag av en sprallig branschtidningsguru. Han ville veta vad jag hette igen (trots att vi har setts många gånger, tydligen är jag svår att minnas), och jag uppgav mitt namn. “Tyvärr, du är inte med på listan. Du får inte komma in” sa branschtidningsgurun, varpå jag hävdade att jag var från Miami och att vi skulle vara anmälda hit idag. Men han skakade kallt på huvudet, och jag kunde inte med några medel få in mig själv. 

Precis när jag vänt mig om för att gå kände jag en svekfullt svettig hand på min axel. Jag vände mig om, och där stod F – full igen, vinglandes. Han frågade vart jag skulle, och jag förklarade läget. Då bad han om ursäkt, och påstod att han måste ha glömt anmäla mig. Jag skulle gått på det, om inte vår fotograf K dykt upp bakom honom – jag förstod direkt att han tagit med K istället för mig. 

Sviken, och lite ledsen, började jag traska hemåt. Jag hann dock inte särskilt långt förrän mobilen ringde, det var F. Han sluddrade nåt om en tjänst, och att jag skulle få tillbaks byxorna om hjälpte honom. Han bad mig köpa en vinare och komma tillbaks till Bliss med den. Eftersom mina byxor är värdefulla för mig (Acnebyxor = dyrt i förhållande till min lön) gick jag med på det.

Jag trodde han skulle fixa in mig på stället, men fan heller. Istället fick jag langa över vinflaskan till chefen som hade supit upp alla drinkbiljetter (han tog alla själv, fotografen K fick ingen) och drickat på stället var för dyrt. Han tog upp en 50-lapp och gav mig den för vinet (förvånad att jag fick pengar för den), och sa sen att vi skulle ses nästa dag då jag också skulle få tillbaks mina byxor. Inte ett tack fick jag. Vad som hände senare på Resumébaren vet jag inte, men jag antar att han blev ännu fullare och gjorde bort både sig och firman inför någon vitktig person.

Dagen efter på jobbet var F tyst och lugn. Sa inte mycket. Han satt mest på sin plats och “arbetade”, och ville inte bli störd. När jag frågade honom om byxorna skakade han bara på huvudet och hävdade att han inte visste någonting om vart min byxor var, och att han inte fört dem på tal dagen innan. Även G nekade till inblandningen i mina byxors försvinnande. Men jag tror jag vet vart dem är… De ligger i det hemliga förrådet dit ingen förutom cheferna har tillträde. Det har de även skrivit på en skylt och satt på dörren, i Comic Sans. Men istället för tillträde har de skrivit att “Anställda äga ej inträde”, likaså tre utropstecken och mellanslag mellan sista ordet och utropstecknen. Och de ska vara copywriters… My ass!